Kronisk fattigdom eller känslan av hopp!

Jag sitter på universitetet och försöker hitta motivationen att studera. Det är konstigt att det ska vara så svårt att hitta motivationen när det handlar om något man älskar, jag älskar att lära mig nya saker, älskar att läsa om hur man kan göra världen bättre. Kanske beror det på miljön, de kala vita väggarna som stirrar tillbaka med sin tomhet, eller känslan av alla måsten, måste skriva, måste läsa...LÄS! LÄS! LÄS! Jag sätter mig och funderar över vad jag har lärt mig på de kurser jag läser här på universitetet.

Det finns en utväg för barnen på bilden.
Deras fattigdom är inte kronisk!

I den andra kursen jag läser pratar vi om kronisk fattigdom. Kan man vara kronisk fattig, precis som man kan vara kronisk sjuk? Ska vi bara ge upp? När jag frågade vad kronisk fattigdom innebar fick jag svaret: Om en person har levt under fattigdom och sen överför detta till sina barn och senare till deras barn. Om barnen ärver fattigdomen och ingen utveckling skett. Då är man kronisk fattig. Jag förstår lite mer vad det innebär men jag gillar inte uttrycket, det skapar en hopplöshet i mitt inre.








När det gäller kursen i interkulturell pedagogik gillar jag tanken att vi kan få det bättre om vi hjälps åt tillsammans kan vi göra oss av med våra fördomar, att vi tillsammans kan utbyta tankar och värderingar.Tillsammans finns det inget som heter kronisk fattigdom! Du vill inte skada någon du känner. Du vill inte döda någon du träffat, kramat och skattat med. Du vill inte se dina medmänniskor lida. Om detta är att vara naiv så är jag det gånger 1000!





När jag var och lyssnade på Björn Söderberg om Socialt företagande nämnde han ett citat som jag älskar!
                                          "Be the change you want to se in the world!" Gandhi

Det säger mycket, om du vill se död och erlände i din närvaro, döda och tortera. Men vem vill det? Vill du ha skratt, kärlek och respekt? Visa din omgivning det och sprid det vidare!

Playing for chance är en organisation som åker runt i världen och skapar musik tillsammans. Jag älskar den idén och vill därför sprida det till andra. Klicka på videon och lyssna när världen sjunger "one love"

                                         
                                               Hälsningar från en röst från lilla landet lagom!

Rutan=natur baklänges, Chokladen som bytte smak och Kärlek är lättare gjort än sagt!

Hej


Sitter och njuter av en chai-te, genom fönstret/ rutan ser jag höstsolen som försöker tränga sig fram bakom de grå/vita molnen. Medan jag sitter här kommer jag att tänka på en text jag läste när jag satt på ett café någonstans i Linköping. Det var en konstnär som ställer upp sina konstverk runt omkring i caféet. Hon hade skrivit en liten text om det hon skapade. Då skrev hon bland annat att rutan blir natur baklänges. Kanske är det så när jag sitter här och tittar ut på människorna och himlen att det är lite baklänges. Det är inte lätt att begripa det om man inte tänker till eller går ut och vänder det rätt igen. eksank rä ted ås rän ted relläg ruluk åskco. Om vi inte lär känna en människa och hans eller hennes kultur så kommer vi inte kunna förstå varandra. Vi måste ut på andra sidan rutan för att ta del av naturen.  Precis som isberget vi måste dyka djupt för att förstå vad det är vi ser. Precis som jag måste gå ut från caféet där jag befinner mig för att förstå naturen jag ser utanför.

Träffade några kakao-bönder från kakaokoperativet Kuapa Kokoo i Ghana igår, de var via fairtrade-Sverige på turné genom lilla landet lagom. De höll ett föredrag på universitetet om hur de arbetar och om vilka fördelar det var för dem att vara en Fairtrade-certifienerad bonde. Det var jätteintressant. När de var klara så gick Anna (i kursen) från till Viktoria en av bönderna och hälsade på ghanesiskt vis. Jag stod bakom och såg hur glad Viktoria blev, hennes ögon lyste upp och de började prata om Ghana. Det var två kulturer som mötte varandra genom ett handskakning. En handskakning som var mer än bara just det. Senare på kvällen stod jag i världsbutiken för rättvis-handel. Jag är med i styrelsen för butiken och jobbar även ideellt någon gång i veckan som butiksvärd. I den butiken säljer vi Divine- choklad, den choklad som skapas med hjälp av det bondekoperativets Kuapa Kokoo böner. De kom senare på kvällen även och hälsade på oss där. De fick se chokladen och vi berättade om hur det gick för oss i butiken, när de gått därifrån köpte jag en divine-choklad och den fick en helt annan smak. Eller så hade jag fått en ny bild av den. Det var i alla fall mycket roligt och givande att möta dem. De sa också att jag som fairtrade-ambassadör har ett stort arbete med att påverka konsumenterna runt om i Sverige att välja rätt, att välja fairtrade. Jag lovade dom att jag ska göra mitt bästa och det är ett löfte jag kan hålla.

Avslutar detta inlägg med ett citat av Emil Jensen (en av de personer och inspireras av). Jag satt och lyssnade på hans nya ljudbok när jag hörde honom säga: "Kärlek är lättare gjort än sagt" Och det är det, så istället för att säga att man älskar någon visa detta genom en lång och varm kram! 

Stora kramar från en röst från lilla landet lagom!

En bok som ger många funderingar

Sitter nu och läser boken "Den vite mannen, Papalagi söderhavshövdingen Tuiaviis berättelse" Det är en helt underbar bok om en söderhavshövding från Ön Upolu i Samoa-gruppen som reser till Europa i början av 1900-talet och när han kommer tillbaka skriver han ner sina erfarenheter. Jag läste den även tidigare idag och då satt jag i en matsal som är full av studenter. Jag är på väg att skratta åt hans förklaring om hur mannen bär en svart och vävd kruka på huvudet men hindrar mig själv. Det kan man ju inte göra, skratta när man sitter själv i en fullsatt matsal där alla sitter och äter lunch. Men när jag går därifrån blir jag lite sur på mig själv. Varför inte? Skulle det vara socialt acceptabelt eller inte? Om inte, varför inte? Skratt är väl inget negativt. Men jag skrattar inte så att andra ser eller hör utan fortsätter läsa och skratta inom mig. Nu sitter jag bredvid en kompis och läser och helt plötsligt känns det lite mer acceptabelt.

I boken tar han upp olika saker som till exempel om hur människorna klär sig och bor. Hans förklaringar på människorna han möter i Europa är helt underbara. Det får mig att tänka efter på saker som t.ex att vi säger ingång när vi går in och utgång när vi går ut men det är samma dörr. Eller att om hur familjerna i de olika delarna i en hydda inte vet någonting om de andra och att det inte bara är en stenmur emellan utan även flera hav. Jag funderar ett tag och inser att jag inte vet någonting om mina grannar. Jag vet hur de flesta av dem ser ut men inte mer. Vi lever ett instängt liv där inte inte ens frågar om vi får låna lite socker längre, utan går och handlar själva om vi saknar det. Jag hoppas men vågar inte lova att nästa gång jag saknar något som behövs när jag ska baka eller laga mat så ska jag fråga alla min grannar.

Rösten från lilla landet lagom är tillbaka!

Hej igen!

Nu är jag tillbaka vid skolbänken efter 9 månader ledighet. Innan jag klev rätt in i väggen hörde jag många prata om den, men det gällde inte mig. Jag gjorde ju bara sånt om gjorde mig glad, det kan väl inte vara något negativt? Men sen kom den som en blixt från klar himmel, i alla fall för mig.Det gjorde ont ett tag och den finns hela tiden i min närhet men jag håller ögonen och öronen öppna och fortsätter mitt liv med ett leende.
 Min kursledare i den här kursen sa en sak som gör att jag kan se lite positivt på hela händelsen. "För att kunna bli utbränd måste man brinna" och det är vad jag gör. Jag brinner för mina vänner, min familj och för en bättre värld. Men nu har jag också lärt mig att brinna för mig själv.
Så nu är jag tillbaka med ny energi som jag lägger mycket på mig själv och mina behov. Jag brinner fortfarande för att hjälpa andra i min närhet och människor jag aldrig träffat eller kommer träffa. Det är det som gör mig till mig.
Så nu är rösten från lilla landet lagom tillbaka och fortsätter skrika in freden, medmänskligheten, jämställdheten, kärleken, glädjen och såklart mig själv!